Sedan inledningen av kriget i Ukraina har Kremls media och talesmän försökt att hävda att konflikten rör sig om ett inbördeskrig i vilket Ryssland inte spelar någon aktiv roll. Medan västerländsk media medger att Ryssland bidrar med enorma mängder hjälp till de så kallade “separatisterna” så pratar de fortfarande i termer av “rebeller” och “regeringstrupper”, vilket spelar Kremls narrativ om ett inbördeskrig rakt i händerna. Detta är förståeligt, då den konstruerade konflikten är skapad för att se ut som just ett inbördeskrig, där Ryssland har möjlighet att förneka all involvering förutom “frivilliga” på semester som väljer att slåss för “separatisterna” i Donbas. Emellertid finns där flera fakta som klart visar att detta inte rör sig om en intern ukrainsk konflikt.

De proryska upploppen i Charkiv, under vilka de protesterande lyckades tillskansa sig den regionala adminsitrationen, utgör numera enbart en fotnot i historien om förkrigsperioden. Det som gjorde “upploppen” i Donetsk annorlunda var att en grupp av maskerade män reste omkring i Donbas och tog över polisstationer för att få tag på vapen. Igor “Strelkov” Girkin, den före detta “försvarsministern” för den självutnämnda folkrepubliken Donetsk erkände i en intervju i november att han “tryckte på avtryckaren” för kriget i Donbas genom att skapa en enhet bestående av ryssar och lokala frivilliga på Krim.

Två ryssar (i själva verket muskoviter) var de ursprungliga grundarna av den så kallade folkrepubliken Donetsk – den tidigare omnämnda Igor Grikin och republikens första civila ledare Alexander Borodai. Uppenbarligen har dessa två invaderare en lång gemensam historia, där de alltid förespråkat rysk expansion och revanschism för förlusten i kalla kriget, även när detta var långt från den ryska officiella linjen. De är båda yrkesmässigt anknutna till den rysk-ortodoxa oligarken Konstantin Malofeev, och drömmer öppet om ett nytt ryskt imperium. Senare var de båda muskoviterna tvingade att lämna Donbas eftersom Kreml, enligt ryska källor, har tagit direkt kontroll och tillsatt ukrainiare som “premiärministern” Zakharchenko som galjonsfigur i folkrepubliken Donetsk. Förutom dessa är många av de övriga ledande inom folkrepubliken ryssar.

Vid denna tidpunkt skulle kriget kunna ses för ett inbördeskrig, om det inte vore för den konstanta strömmen av vapen över den ryska gränsen. Förnödenheterna började levereras i juni, efter att terroristerna erövrade de flesta gränsposteringarna mot Ryssland, vilket gjorde gränsen i praktiken obevakad. Trots att det inte har presenterats stora mängder bevis för dessa ryska vapenleveranser som Ukraina och NATO hävdat sker, så har OSSE förbjudits att verka vid de flesta gränsövergångar. Dessutom har vid ett flertal tillfällen övertygande bevis för ryska fordon i Donbas framkommit, fordon som tidigare observerats på rysk mark. Mest notabelt är det BUK luftvärnssystem som misstänkts ha skjutit ned flight MH-17. Vissa av dessa fordon är utvecklade av Ryssland och har aldrig varit verksamma i den ukrainska försvarsmakten.

Det första tecknet på rysk direkt inblandning kom i juli 2014, när ryskt artilleri öppnade eld mot de nästan inringade ukranska trupper som försökt säkra gränsen. Dessa attacker har dokumenterats på diverse sociala medier och i videor, och har sedemera bevisats av Bellingcats underslkning av öppna källor. Artilleriattackerna ledde till allvarliga förluster av ukrainskt material och personal, och tvingade till sist de ukrainska trupperna att retirera västerut.